MARATON Sportracer 1984
Under mitten av 80-talet var den 12-växlade sportcykeln högsta mode som fortskaffningsmedel bland yngre. Den var mer racerbetonad än de 10-växlade ”hurtbullecyklarna” och ofta fordrades en specialist för att skilja dem från renodlade tävlingscyklar. Men mot slutet av årtiondet slog mountain.biken igenom och snart var alla bockstyren lika föråldrade som EP-skivor. Under åren dessförinnan såldes emellertid en hel del bra cyklar i Sverige, ofta av japansk eller taiwanesisk tillverkning.
Crescent av årsmodell 1984 med beteckningenr 92317 och ram från National-Panasonic är ett exempel på en välgjord men relativt billig cykel från den perioden. Anledningen till att man köpte ramar från Panasonic och endast detta år är för mig obekant. Man sålde dessutom ett antal cyklar med samma ramar via dåvarande dotterföretaget Maraton. Maraton var under dessa år i huvudsak ett grossistföretag, men en viss montering sysslade man med i lokalerna i Torshälla. Samtidigt sålde Maraton även ett antal mer avancerade National träningscyklar, först en orange modell och senare en röd med namnet Super Road. Huvudprodukten var dock mycket enkla standardcyklar snäppet under Monark i MCB-hierarkin.
Den Maraton som jag köpte begagnad 1984 hade liksom
Crescents motsvarighet Thun Coronado vevparti men Shimano 600 växlar i stället
för Sun-Tour. Hjulen var välbyggda med Shimano-nav och Weinmann konkava
fälgar och behövde aldrig riktas trots min avsevärda vikt. De var
av dimension 27 x 1 ¼ vilket tyder på att ramarna egentligen var
avsedda för USA-marknaden. National byggde tidigare på 80-talet ramar åt
Schwinn bl a för modellen LeTour med 27-tums hjul. Ramvikten på 2,5 kg gör
inte detta till någon lättviktare. Styrreaktionerna är direkta
och ligger mer åt racer än touringhållet – uppträdandet på vägen
är f ö nästan identiskt med den lättare systern Super Road. Skillnaden
ligger mest i hjul och däck – SR hade tubdäck.
Första modifieringen var utrustning med skärmar och pakethållare. Dessa var mest till som kamoflage för att inte omgivningen skulle undra: ”varför åker den där gubben så sakta på en racercykel?”. För att passa mina svaga ben drevade jag om från 13-24 kugg bak till 13-28 vilket var enkelt eftersom den har Shimanos kasettkrans.(Då fanns fortfarande lösa drev att köpa) Under en period använde jag ett trippelvevparti från en MTB, men växellägena blev inte rätt och det hade dessutom Biopace orunda klingor vilket jag aldrig gillat. På bilden har den ett Shimano 600-EX vevparti vilket kompletterar den övriga 600-utrustningen: växlar, bromsar och nav.
 |
Ett annat exemplar av Maraton Sportracer, även den med 25 tums ram. Vevpartiet är här utbytt till Sugino GT. Annars var det som ovan nämnts Thun som var standard, märkligt nog i två varianter, 8511 och 8512, varav den förra hade klingor som påminde om Campagnolo Triomphe. medan Coronado XL hade den vanlig rundade formen på klingorna (se bilden nedan)- En udda utrustning var sadelstolpe av märket J.P.R. som står för J.P. Routens, cykelhandlare med eget cykelmärke i Grenoble. Stolpen som de sålde är en fiffig tvåbults konstruktion som är omvänd i förhållande till Campagnolos så att det är lätt att justera med en insexnyckel. Av någon anledning hamnade en hel del i Sverige. |
